Ett av Wodinaz’ absoluta favoritordspråk i svenskan är ”Hälsan tiger still.” Ja, Wodinaz tycker att ordspråket är väldigt träffande och innehåller så pass mycket arkaisk visdom att han är så fräck och dristar sig till att föreslå det som den svenska identitära rörelsens valspråk. Några indicier på varför just det ordspråket skulle vara ett bra val följer.
Det åtråvärda hälsotillståndet är undslingrande och svårfångat just därför att det inte lämnar särskilt mycket information; en person som tillfrågas hur han mår lämnar endast upplysningen ”bra” ifall så är fallet men om han mår dåligt kan han lämna detaljerade och precisa upplysningar om vad som plågar honom.
I Science Fiction-litteraturen förekommer ibland humoristiska inslag på detta tema när ett AI-väsen av något slag blir förvirrad av frågan ”Hur mår du?”. Hälsotillståndet, är svårförklarligt för en observatör men är samtidigt självklart för den som befinner sig i det. Mer erfarna AI-väsen har dock lärt sig att svara ”Functioning within normal parameters, sir” på denna av människor så ofta ställda fråga.
Utan att på något sätt förminska filosofen Martin Heideggers skrift om humanismen, Brev om humanismen, så går det utmärkt att i väldigt grova drag att sammanfatta denna med just ”Hälsan tiger still.”
Mer bisarra samtidsfenomen kan också ses med detta i åtanke; när vi hade något som åtminstone i någon grad kunde approximeras med folkstyre här i landet, ungefär fram till och med Tage Erlander, så fanns det inget behov av att säga ordet demokrati tiotusen gånger per debatt. Nu när vi ej längre har något som rimligen kan approximeras med begreppet demokrati är det tydligen nödvändigt för makten att säga ordet demokrati åtskilliga gånger som kompensation. Forna Östtyskland hette ju som bekant DDR eller Deutsche Demokratische Republik; de fann det nödvändigt att i titeln behöva omnämna det som borde varit självklart, vore landet verkligen en demokrati. Den Demokratiska Folkrepubliken Korea har tydligen samma behov av att nämna Ordet. Liknande fenomen kan observeras bland verksamheter som inte är vetenskaper men som gärna vill framstå som sådana: genusvetenskap, modevetenskap etc. Inom riktiga vetenskaper som t.ex. medicin, matematik eller kemi är emellertid ett vetenskapligt förhållningsätt och den vetenskapliga metoden något så självklart att det inte behöver nämnas. Därmed inte sagt att vetenskapsfilosfi inte är nödvändigt, och att ifrågasätta resultat inom t.ex. fysiken från en sådan punkt, men vi hoppas att läsaren kan se skillnad på när ”hälsan tiger still” och när osundheten finner det nödvändigt att lägga sig till med begrepp som den hoppas skall uppfattas som hälsotecken.
Mycket i det identitära tänkandet handlar just om det svåra problemet att identifiera definitiva friskhetstecken i dåtiden och samtiden och försöka förstå. Oskorei uttryckte saken för en tid sedan, gällande samtiden, som att ”hitta chokladbitarna i bajset.” Ett begrepp inom det identitära tankegodset är etniskt medveten, för en tid tillbaka sedan skulle ett sådant begrepp vara närmast löjligt överflödigt eftersom det var så elementärt. Svenskarna hyste inga tvivel om att de var just svenskar. Idag är emellertid ett sådant begrepp livsnödvändigt. I en tid av universiell osundhet är det angeläget att till medvetandets nivå lyfta upp symptom på det som gjorde samhället sunt.
För en läkare som hittar lungvävnad i samtliga tumörer är det ingen konst att sätta diagnosen elakartad lungcancer, men om modersvulsten metastaserat till alla med lungvävnad kompatibla organ utom levern så fångar ju det läkarens intresse.
Så, här står vi med en svårt sargad kropp och undrar varför levern tickar på.
Pingback: Wodinaz / Tanja och experimentet
Du har rätt – jag uttryckte mig slarvigt. Å andra sidan var mitt inlägg mest ett litet skämt. Glöm det. (Ibland blir jag lite otillbörligt upprymd här på Motpol, pga möjligheten att prata om saker som man vanligtvis inte vågar tala om i Sverige.)
Tvivlaren: Nej det har vi inte, det är skillnad på form och praktik. Bortsett från den oändliga praktiska skillnaden skall det dessutom tilläggas att rent formellt infördes ”pluralism”, som det kallades år 1975, som en metaideologi ställd över den parlamentariska demokratin. Vidare är inte demokrati ett statsskick; ett statsskick är hur staten organiseras medans demokrati handlar mer om vem som skall ha den reella makten.
Man t.ex. kan ha statsorganisationstypen (statsskicket) republik med, säg, adliga senatorer eller med demokratiskt valda senatorer.
I och för sig har vi väl samma statsskick nu som på Tage Erlanders tid?
Intressant och roligt skrivet!
Genom denna text sätts fingret på något essentiellt i den europeiska etnocentrismens historia. Vår etniska medvetenhet har innan, låt säga, 1800-talet alltid varit implicit. Etnomasochister påvisar ofta glatt faktumet att nationalstatsbyggandet påbörjades först på 1800-talet och därför drar de slutsatsen att ideologin som sprang ur det bör förpassas till den tiden. Ett exempel på sådan misskreditering av nationalismen är ”the invention of tradition” som den brittiske marxistiske historikern Eric Hobsbawm talar om. Det bör noteras att denna kritik kan vara legitim mot nationalstatsnationalismen, men inte identitärismen är evig i sin natur.
Låt oss ta ett exempel på den implicita etniska medvetenheten. När den holländska renässanshumanisten Erasmus Roterodamus talade om att han var en världsmedborgare, syftade han inte alls på att att han var medborgare i främmande kontinenter som Asien och Afrika. Den mentala sfären för européer sträckte sig inte utanför Europa vid den tidpunkten, vilket innebar att han menade att hans identitet var europé, inte kosmopolit. Att citatet sedan anförs av humanister för att legitimera en kosmopolitisk agenda är en annan sak.
Ja det var en höjdare, du passar riktigt bra här på motpol.
Mycket roligt och träffande!
Om det duger som valspråk vet jag inte (låt oss bråka om det i sexton inlägg), men jag gillar det i vilket fall!