Wodinaz

Skrivartävlingen är avslutad och en segrare, med motivieringen ”Texten förmedlar insikten av roten och kronans ömsesidighet och proportion elegant och effektivt.”,  har korats: ”Hälsningar från Den Gamle” av motpolskribenten Nilrik. Tack för alla bidrag, vilka till slut blev, inalles, ett hundratal.

Hälsningar från Den gamle

“Det är bara människor och skalbaggar som tror att de är på väg någonstans.”

***

Vi har alla våra små livsmål. Själv ska jag bli tio tusen år gammal, minst.

Som jag minns det var vi inte så många i min syskonskara, kanske inte mer än några hundra. Från min plats på min förfaders norra sida föll jag handlöst mot marken. Det är nog mitt första minne. Innan dess var jag strängt taget en del av honom.

Nedslaget dämpades av djup snö och smärtan dämpades av en bedövande kyla. Men torkan som rådde i fimbulvintern var nog ändå det värsta. Jag hade bara att vänta och hoppas. Ingen värme kom, och därmed inget vatten. Allt var is. Hade det inte varit för ekorren så hade jag nog rönt samma öde som mina bröder och systrar. Såvitt jag vet gick de alla förlorade, där vid foten av vår mäktige förfader. Också hans dagar var räknade. Gren efter gren torkade och föll. Det var sorgligt att åse.

Många gånger har jag frågat mig varför det lilla däggdjuret valde mig av alla. Jag vet andra som känner skuld över att vara de enda överlevarna, men inte jag. Det bästa sättet att tacka för en gåva är att använda den, inte att skämmas. Och tacksamhet är också farliga saker. Det ligger farligt nära tacksamhetsskuld. Men hade jag vetat då, när det bar iväg över tundran, att Livets gåva till mig skulle vara så här länge – tja, då hade jag kanske fällt en tår av pur glädje. Livet självt är mitt mål och min mening. Att fråga efter meningen med livet är som att fråga efter meningen med meningen.

På ekorrars vis tappade den flera frön mot jorden, alltmedan den mumsade i sig resten. Väl bekomme, sa jag. Det är liksom poängen med att vara smaklig, att få möjligheter som denna. Men även här var marken täckt av snö. Åter kände jag misströstan smyga sig på mig, men redan efter ett par år började det tina. Nya tider stundade!

Äntligen kunde jag påbörja min långa bana som fast rotad. Jag har, oss emellan sagt, lite svårt att förstå poängen med att rusa runt. För att inte tala om de flygande. De vet inte vad de går miste om. Tacka vet jag rötter! Att få känna den fuktiga myllan omsluta de slingrande trådarna, att få suga i sig den livgivande näringen och vattnet och sakta borra allt längre ner, runt stenar och genom gryt, stadigt förankrad i en enda orubblig mittpunkt. Det är erotiskt, vill jag påstå. Lägg därtill barrens (eller sådana där blads) nakna mottaglighet för Solens pirrande strålar och kärleksakten är fullbordad. Man skulle nästan kunna säga att vi träd är inkarnationen av kärleken mellan jorden och himlen. Vi är som levande bevis för en lycklig balans.

I alla fall – där ekorren hade haft vänligheten att tappa mig växte jag då änteligen fast. Snart var min prövotid som grodd till ända och jag kunde sticka upp ovanför Jordens yta och på allvar börja prisa även Solen. Jag har faktiskt skrivit en liten dikt om det hela.

Tryggt rotad är jag

Om än alla jag kände är borta

Varje årsring en triumf

Varje barr en gåva

Och en ny dag gryr

Under och över mig

Inte så pjåkigt, om jag får säga det själv. Nåväl – förutom att jag numera knappt växer längre utan mest försöker hålla mig upprätt så är det mesta sig likt, genom årtusendena. Allt är samma, bortsett från en enda organism…

Just det – Människan. Ack, ett sådant sorgebarn – hon som skulle bli skapelsens juvel, dess yttersta fulländning! Men det började riktigt bra, det ska erkännas. De små liven levde i symbios med oss andra och allting flöt på. De visste sin plats och var sig själva.

Men sedan började de få idéer, eller ”planer” som de själva kallar det, allt större och vildare. Och med tiden glömde de bort sin Moder, och nu på senare tid också Fadern. De skulle klara sig själva, trodde de. Dumt. Jag har sett arter gå under för mindre. Människorna tar inte hand om sig längre, inte häromkring i alla fall. De tror på fullt allvar att de är på väg någonstans, någon annanstans. De försöker bli något annat än de är och spottar på allt vad samlad visdom heter. Förhävelse genom rörelse, brukar vi träd kalla sådant och det slutar alltid illa.

Deras rötter förtvinar och grenar som varit friska och starka torkar ihop och faller av. Och inte nog med det: det lämnar fältet fritt för parasiter. Jag vet hur det känns. Jag fick själv parasiter för några tusen år sedan och fick verkligen samla all min kraft för att bli av med dem. Jag hade slarvat med lovprisningarna, blivit arrogant och börjat tro att jag inte var beroende av varken Jorden eller Solen längre och kunde klara mig på egen hand. Rötterna började krångla och det höll på att kosta mig livet. Men det är en viljesak. Insikt och vilja är allt man behöver – förutom mylla, vatten och solljus alltså. Då har man en chans i evigheten. Jag ruskade av mig parasiterna och de har inte kommit tillbaka. Nu är det människorna som måste ta sig samman.

De har ett underligt förhållande till evigheten numera. De är blinda för nuet, de föraktar historien och framtiden lyckas de aldrig riktigt förutse. De jagar evigheten hela tiden, fast på fel ställen, i det tingliga. För bara i det cirkulära finns den, inte i deras hårda, raka linjer och storvulna planer. Det vet ju minsta planta. Människorna bär sin evighet djupt inom sig, liksom vi alla, och de kommer att återupptäcka den en vacker dag. Först då kommer deras rötter att kunna ge verklig stadga åt stammen, och den åt grenarna och de åt kvistar och barr (eller sådana där blad). Först då kommer Människan att bli vad hon var ämnad att vara, och detta i alla sina olika, underbara skepnader, alla sina olika folkslag, vart och ett i sin egen unika del av världen. Nu är allt mest en enda förvirrad härva. Jag tycker lite synd om dem.

Häruppe ser jag fram emot att få hälsa Granarnas folk åter en dag. Jag vet sedan gammalt att de trivs här. Vi levde faktiskt sida vid sida i flera tusen år. Längre söderut är det väl Ekarnas och Bokarnas människor som ska rota sig igen, och långt, långt bort finns jakaranda, ceder och eukalyptus. Fina träd allesamman. Jag har hört (av en fågel, för den som prompt måste veta) att dessa mina avlägsna släktingar liksom jag hett längtar efter att få hälsa ”sina” små tvåfotingar tillbaka. Det unnar jag dem verkligen. Det ska komma en tid då alla människor hittar hem igen, såväl själsligen som kroppsligen, om man nu kan skilja på det. Cirkeln sluts och blir evig. Kanske sker det snart, kanske inte. Den som lever får se. Och den som ser får leva.

***

Men men, nog med sentimentaliteter. Jag har mina kottar att ta hand om. Ska vi säga så här: om Den store livsanden vill så hör jag av mig igen om sisådär fem hundra år. Det går fort! Då har jag dessutom något att fira. Jag skulle tro att människorna då har börjat lugna ner sig och slutat rusa runt och röra till allting så förtvivlat, även om det nog kommer att storma rejält först. Men sedan kan deras rötter börja få fäste igen.

Fast med skalbaggarna vet jag inte så noga. De är bra knepiga.

// Hälsningar

Den gamle