I söndags (2010-Aug-22) sände SVT-programmet ”Agenda” en debatt om våldtäkter mellan Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson. Debatter om våldtäktsvågen har alltid samma format: Är invandrare överrepresenterade (majoritet)?, mörkertalet är stort, den 22 tecken långa nyspråksglosan ”anmälningsbenägenheten” har ökat. Jag vill som hastigast betrakta dessa tre element.
Hur anmälningsbenägenheten studeras vore ju onekligen intressant att ta del av. Kanske kan någon information i saken erhållas från de våldtagna kvinnor som vänder sig till kvinnojourer och hur de väljer att gå vidare, men de upplysningarna lär ju knappast vara tjänliga för att yttra sig om någon generell anmälningsbenägenhet. Av flera skäl. Inte minst eftersom den infrastrukturen förmodligen är helt okänd hos alla förortsboende invandrarkvinnor som blir våldtagna i hemmet. Där ligger nog även lejonparten av det så ofta omtalade ”mörkertalet” — invandrarkvinnor och de svenska underklassflickor resp. kvinnor som inte haft medel att fly de invandrartyngda områdena. De förra eftersom den kvinnostödjande infrastrukturen och säkert även lagstiftningen är okänd (alltså att det inte är tillåtet att våldta sin hustru i Sverige) och de senare eftersom rättsäkerheten och den allmänna tron på rättsystemet i Sverige är svagt och man kan ju därutöver fråga sig om en svensk flicka vill sätta hårt mot Klanen och alla oräkneliga kusiner och broschor som kanske hotar inte bara henne utan den enda släkting hon har kontakt med — hennes ensamstående mamma — ginge hon till polisen.
En av en svensk man våldtagen svensk kvinna med rimliga ekonomiska omständigheter vet sina rättigheter och möjligheter och är väl förtrogen med kvinnojourer etc., behöver inte oroa sig för någon klan, tvärtom, samt att våldtäkt är ett skambrott i den svenska allmänhetens ögon, särskilt för mannen. Så hon är alltså ”anmälningsbenägen” för att tala tidningska. Det är alltså rimligt att förvänta sig att dessa våldtäkter förekommer i statistiken. Mörkertalet, som används för att trycka till folk i debatter och underförstått lägga skulden på svenskar är alltså en betydande svaghet för de politiskt korrekta när man tittar närmare på det.
Invandrare och våldtäkter har länge varit en statshemlighet i Sverige; från BRÅ får man inte särskilt noggranna upplysningar — speciellt inte några svar på den av allmänheten ofta ställda frågan om etnicitet. BRÅ:s inställning sammanfattas väl av utredaren Klara Hradilova Selin anmärkningsvärt slappa och oseriösa yttrande:
Vad är etnicitet? Hur mäter man det? Utgår man från namn? Språk? Eller att offret sagt att gärningsmannen var mörkhyad? Det är svårt att använda etnicitet som variabel.
Den hatade, enfaldiga, obildade, korkade, stereotypa figuren rasisten lyckas ju utöva sin rasism ganska precist. Borde inte en statlig myndighet klara att identifiera etnicitet bättre än honom? Om inte, varför inte bara betrakta funktionen som tillordnar diverse juridiska och ekonomiska privilegier i omvänd riktning? Istället för etnicitet kan de t.ex. använda kategorier som ”Hets mot folkgrupp”-berättigade eller Instegsjobbsberättigade och liknande. Nåväl, BRÅ ägnar sig vidare åt att betrakta märkliga kategorier som ”en utländsk förälder” och ett grovt och, avsiktligen, oprecist invandrarbegrepp etc., och låter därmed t.ex. invandrade norrmän kompensera för somalier.
BRÅ är således en dålig och opålitlig källa.
Det var därför synnerligen glädjande att höra att SD har låtit sammanställa egen våldtäktsstatistik, vilken de skall, enligt Åkesson, publicera på onsdag. Då kommer vi (förhoppningsvis) äntligen att få svar på frågan huruvida invandrare är i majoritet, överrepresenterade och hur de olika etniciteterna skiljer sig åt och vilka offren är i de fall som nått domstolen.
I övrigt tyckte jag att Åkesson stod på sig bra mot panzer-Gudrun trots hans i jämförelse med henne ringa erfarenhet av detta slag av debatter; höjdpunkten var när Åkesson meddelade att SD tagit fram egen statistik, vilket till och med fick den ”opartiska” programledaren att haja till. Schymans lösningsförslag på våldtäktsproblemet var en totalitär ordning med indoktrinering i genuskunskap från ”förskolan och upp genom alla utbildningsnivåer”. Man kan notera att en sådan ordning förutsätter ett hermetiskt tillslutet system där ingen varken kommer in eller ut ur landet (möjligen invandring av spädbarn), varför Schyman rimligen borde motsätta sig invandring av vuxna och ungdomar eftersom de sannolikt inte är mottagliga för genusindoktrinering.
SD visar också genom detta obstinata tilltag att de är väl medvetna om och vill förändra de omkring staten varande strukturer som upprätthåller den kulturmarxistiska ordningen. De borgerliga partierna, som vid flera tillfällen har uttryckt motvilja mot t.ex. genus, har visat sig fullkomligt obildbara och oförmögna till att städa upp i den omgärdande strukturen och granska vilka det är som producerar t.ex. SOU:er. Paradexemplet torde vara Jan Björklund som tydligen vill städa upp i flummet, men verkar inte förstå hur han skall komma åt det.
