Wodinaz

Det är inte svårt att gissa vad SD:s ledarskap har i kikaren. De har en riksdagslista att förbereda till valet 2014 och de vill inte att begåvningarna från framför allt SDU och från västdistriktet skall komma fram i partihierarkin.

Det följer att talet om Jünger, Evola, Motpol, Ziegler och så vidare är svepskäl.

Emellertid, vid en hastig genomläsning av Fria Tiders kommentarsfält, eller diskussionerna på Flashback så framgår det att kanske 9 av 10 anser att SD viker sig för media, att SD är anti-intellektuella, att SD har lågt i tak och så vidare. Många ogillar att SD över huvud taget talar med vissa särskilt destruktiva och, faktiskt, uttalat SD-fientliga medier.

Interna maktstrider kommer och går. Det är partinaturens gång. Vad som däremot är betydligt mer allvarligt är metoderna vissa inom SD använder sig av för att bedriva dessa interna strider. Att på ett promiskuöst sätt kommunicera med vissa medier, att hänvisa till Jüngerläsning, att låta sig framstå som om man viker sig för medierna (även om man egentligen inte viker sig) vittnar om ett mycket dåligt omdöme. Som nyss påpekat så uppfattar 9 av 10 inte detta som taktik, utan de tolkar det bokstavligt. Och det kan vara mycket skadligt för partiets framtid och anseende. Det är faktiskt inte värt att offra så mycket anseende för att förhindra några enskilda personer.

Vad är då lösningen? En klok ledare skall inte frukta högre begåvade lägre ner i hierarkin, ty om intelligens vore det enda kriteriet för ledarskap så kollapsar strukturen snart, eftersom efterträdaren kommer då med nödvändighet att vara mindre intelligent än föregångaren och efter några generationer är intelligens raderat ur hierarkin. Se exempelvis bisarra sekter som inte klarar sig utan sin ledare.

Katolska kyrkan är en bra modell, Knutbysekten är det inte.

Visdom i ledarskap innefattar förmågan att kunna hantera och inordna begåvningar i hierarkin — även de som har en högre än en själv.

Så, SD visa lite visdom!

Relaterat:
Rent Principiellt
Oskorei
Fria Tider
Flashback

Media återkommer ständigt till ”näthatet”. Näthatet som ord kan enklast definieras som det som hatas av media och äger rum på nätet. Den senaste versionen av näthatet som metod är att blanda de fakta, argument och åsikter som hatas av media samman med avskum som skickar sjuka äckliga mail till i huvudsak kvinnor i offentligheten. Näthatet som mediafenomen är alltså en slags guilt-by-association (där ”associationen” är nätet i största allmänhet), där man söker lasta skeptiker för vad orelaterade avskum ägnar sig åt.

Beträffande nuvarande tillämpning av ”näthat” så har de tydligen skiftat taktik en smula; den nya inriktningen kommer emellertid att ligga dem i fatet. Den tidigare taktiken gick i stora drag ut på att måla upp något ospecificerat, något mörkt moln som ligger där ute på nätet och ”hatar” samt är t.ex. sverigedemokrater och andra misshaglingar. Då undvek man exempel. I denna runda om näthatet har valt att ta fram en mängd exempel. Där begick de ett misstag, ty var man som har minsta människokännedom begriper att de som skickar sjuka mail med hot och beter sig illa åt på nätet är naturligtvis samma slags personer som hotar och beter sig illa åt i verkliga livet.

Samtliga konkreta exempel har hittills varit till rådande diskurs’ nackdel. Till exempel samtliga konkreta fall i det uppmärksammade avsnittet av Uppdrag Granskning.

Således, genom att fokusera på exemplen har massmedia praktiskt visat vilka det är som hatar och på sätt och vis definierat näthat som något helt annat än tänkt! Ty det som syns är inte systemkritik, utan rena avskum.

Det följer att den mest effektiva taktik som skeptiker kan begagna i denna kamp är helt enkelt att tolka media bokstavligt och allvarligt samt uppriktigt tillsammans med media fördöma näthatet.

Den slovenske filosofen Slavoj Žižek har påtalat detta fenomen i samband med hans analys av musikgruppen Laibach. Žižek menar att den sanna revolutionären i den senmoderna kapitalistiska ordningen tar systemet mer allvarligt än vad systemet tar sig självt. Undersåten till dagens system är ironisk, men motståndaren är allvarlig.

Så, genom att tolka näthatet mer bokstavligt, mer allvarligt, mer seriöst än systemet, som ju bara vill använda det som en guilt-by-association, så kommer skeptikerna gå segrande ur denna skärmytsling.

The system [syftar på "late capitalism"] itself has at its inherent condition of functioning that its own ideology must not be taken seriously, in other words, cynicism is today’s prevailing mode of ideology, which means that it is the positive condition of the functioning of the system that its own ideology must, by its own subjects, not be taken seriously and an ideal subject today is the one who has ironic distance towards the system et cetera, et cetera. And, the reverse of this is that: The only way, I would even say, to be really subversive is not to develop critical potential, ironic distance, but precisely to take the system more seriously than it takes itself.

Relaterat:
Wodinaz: Den ironiske undersåten
Oskorei: Fyra nyanser av näthat
Fria Tider: Sveriges värsta näthatare sosse
Avpixlat: Svensk tjejbloggare hotad

Partiledardebatterna är avsevärt mycket viktigare idag än för inte så länge sedan, därför att idag återfinns de lättillgängliga för allmänheten. Effektiva repliker och så vidare hamnar i youtube-snuttar och sprids effektivt i sociala medier etc. Som t.ex.

där Åsa Romson (MP) relaterar sina egna småskurna erfarenheter av mångkultur i Stockholms tunnelbana till ödes- och identitetsfrågan. Att ens ha sådana infantila jag-fixerade referensramar borde naturligtvis diskvalificera henne från ungefär allt, utom möjligen arbete i en skyddad verkstad. Jimmie Åkesson ger emellertid effektivt svar på tal, vilket Kent Ekeroth raskt lade upp på Youtube, mediasmart som han är.

Bortsett från alla fakta fram och tillbaka så var det särskilt ett kort replikskifte som jag tycker är värt att titta närmare på. Det gäller den korta ordväxlingen mellan Annie Lööf (C) och Jimmie Åkesson.

Lööf: Fru talman, ja Jimmie Åkesson han är en sann populist. Sverigedemokraterna pratar ensidigt om invandrare som problem ändå så ekar verktygslådan helt tom när det kommer på förslag på fler jobb, bättre skola och bättre integration.

Jimmie Åkesson tjatar också om sjukdomsbilden, men trots den här sjukdomsbilden som Jimmie Åkesson säger, så har han inte medicin för att lindra symptomen. Därför frågar jag Jimmie Åkesson igen: Vilka konkreta förlsag har Sverigedemokraterna för att underlätta för utrikes födda att få jobb?

Åkesson: Fru talman, mycket kort, jag behöver ingen verktygslåda, för att jag har inte tagit sönder någonting.

Detta är centralt. Åkesson låter härmed meddela att han inte har något moraliskt ansvar för vad sjuklövern har hittat på, däremot är sjuklövern personligen moraliskt ansvariga för den urspårade situationen.

Problemet med politisk korrekthet är just moraliskt. Att svara dem med ekonomiska, stränga, vetenskapliga, sakliga, statistiska upplysningar etc., leder nästan ingen vart. Det är analogt med kritikern av kommunismen som säger att ”det är en vacker tanke, men det fungerar inte i praktiken”. Analogt, i den politiskt korrekta diskursen är mångkulturen en vacker tanke, moraliskt rätt, men det verkar inte fungera i praktiken, ty ”integratrionssvårigheter” uppstår och förfaller bli hutlöst dyrt.

Det leder naturligtvis ingenstans.

Varken kommunism eller mångkultur är moraliskt rätt eller några vackra tankar, de fungerar inte i praktiken därför att de är dåliga, illvilliga idéer som utgår från en direkt felaktig, och skadlig antropologi.

Åkesson har klart börjat på rätt spår: Attacken är moralisk, så svaret måste vara moraliskt.