Så, nu är Juholt tydligen avlägsnad. Motpol har en beläst och en initierad läsekrets. Det tänkte jag dra nytta av nu, genom att fråga sagda krets: Varför bestämde sig massmedia för att köra ett tämligen extremt drev mot honom?
Jag bryr mig måttligt om vad som händer med ”sjuklövern”, men detta storskaliga angrepp mot en för systemet helt ofarlig Juholt är onekligen pikant.
Relaterat:
Solguru: Media vs. Ljugholt
Flashback: Den stora tråden om Juholt
Betrakta den disciplin hos mannen som krävs för att, vid det heta tillfället, besinna sig och trä på en kondom, eller den disciplin som krävs hos kvinnan att kunna planera framåt, och sedan varje dag ta sitt p-piller. Om dessa skulle misslyckas, så krävs av kvinnan att hon är eftertänksam och ser framåt och tar sitt ”dagen efter”-piller. Betrakta även disciplinen som krävs för att vid inköpstillfället inte glömma sig och köpa en bärs eller lite godis istället för preventivmedel. Bärs är gott, preventivmedlet är ju något luddigt i framtiden.
Dessa förmågor till självdisciplin kan måhända verka triviala, men de ”adds up”, som amerikanarna säger, över tid i civilisationen.
Det följer att preventivmedel är civilisationsfientliga dysgeniska preparat som i praktiken steriliserar människor som har viss självbehärskning och dito framförhållning. Kaotiska människor förökar sig alltid hämningslöst ändå.
Den ofta underhållande video-bloggaren RAMZPAUL uppmärksammade ett typiskt fall.
I DN debatt skriver Anders Ekström och Sverker Sörlin att Sverige behöver reformera sin forskning. Författarna vill tydligen förbättra villkoren för humanioran. Vetenskap & Allmänhet genomförde nyligen en förtroendeundersökning i vilken det framgick att humaniora intar en bottenposition där blott 36% av de svarande anser att de har ”mycket stort” eller ”ganska stort” förtroende för forskningen inom humaniora.
Humaniorans kris består i huvudsak av tre delar: Auktoritetskrisen, mindrevärdeskomplexet gentemot vetenskapen och oklarhet i syftet. Eftersom humanioran behärskas av kulturmarxister, vilka ser som sin främsta uppgift att undergräva och ”kritisera” kulturen å ena sidan, men å andra sidan vill de samtidigt åtnjuta respekt och auktoritet genom samma kulturella strukturer d.v.s. de vill njuta av västerländska titlar som doktor, docent, professor och erhålla tillbörlig respekt — en respekt som motsägelsefullt nog förutsätter en västerländsk kulturkontext. Auktoritetskrisen följer direkt av kulturmarxismen.
Mindrevärdighetskomplexet gentemot vetenskapen har de bl.a. försökt kompensera med att kalla allt de ägnar sig åt för just ”vetenskap”. Genusvetenskap, samhällsvetenskap, statsvetenskap, historievetenskap, filmvetenskap, konstvetenskap m.m. Dessa ämnen må vara värda studier, men de är inte vetenskaper. Genusvetenskap är förvisso bara en sinnessjuk sekt, men statsvetenskap är en konst inte vetenskap etc. Detta ”marknadsföringstrick” förnedrar humanioran.
För att komma till den tredje punkten måste jag bli osedvanligt flummig. Hoppas läsaren är tolerant.
I varje organiserat system av människor finns en övergripande värdehierarki som består av kultur som det högsta värdet, därefter politik och slutligen ekonomi/materia; detta förhållande är kongruent med själens hierarki med förnuft, vilja och känslor. Klassiskt brukar detta förhållande avbildas som en ryttare till häst där ryttaren representerar logos, sporrarna ethos och hästen pathos, vilket är en utmärkt bild eftersom det ömsesidiga livsberoendet framgår klart. Freud inverterade denna hierarki och hävdade att ryttaren, ”överjaget”, och hans sporrar, ”jaget”, tjänar ingenting till utan kan endast rationalisera och moralisera vad hästen, ”detet”, ägnar sig åt. Kapitalisten är endast intresserad av hästen/ekonomin och det är därför kulturmarxismen, som är en amalgam av freudianism, boasisk antropologi och marxism, fungerar så utomordentligt väl tillsammans med kapitalismen: Kulturmarxisten sätter ögonbindel på ryttaren, och sätter gummikorkar på sporrarna och lämnar hästen helt fri åt kapitalisten.
Humanioras uppgift är bl.a. att erövra och förvalta erövrad visdom och skönhet, inspirera, fråga, utbilda, upplysa, vägleda ryttaren/kulturen. Detta är förstås högre än vetenskapen, eftersom den sanna humanioran förser vetenskapen med mening, riktning och över huvud vilja till vetenskap och kriterier för vetenskaplighet. Denna uppgift är uppenbarligen sviken.
Författarna till ovan nämnda DN-artikeln skriver först:
De regeringar som ansvarat för forskningen under senare år tycks ha haft ett mycket litet ordförråd. Deras mantran är ”tillväxt” och ”innovation”. De största offren i denna nya nyttokult är humaniora och samhällsvetenskap.
och motsäger sig sedan med:
I Norge, som har en ny nationell humanistisk forskningsstrategi från 2008, inrättas det tioåriga SAMKUL-programmet som skall mobilisera humanistisk kunskap för att bidra till att lösa samhällsfrågor som miljö, hållbarhet, etniska spänningar och religiöst motiverat våld. Men i Sverige saknas en strategisk idé om humanioras samhällsuppdrag.
Problemet som ”nyttokulten” tydligen har orsakat för humaniora, löses med att göra humaniora ”nyttigt”?
För att verkligen visa att ingen är hemma till klämmer författarna i med:
Det är dags att bryta upp från en politik som ensidigt vilar på en instrumentell likriktning av forskningens mål och drivkrafter. I stället krävs incitament för att skapa den nya typ av tvärgående forsknings- och undervisningsmiljöer som behövs för att anta de globala utmaningarna, som ju också är de nationella.
Författarna tror uppenbarligen på den kulturella analogen till Freud, där ekonomin är överordnad politiken, som är överordnad kulturen. Eventuella kulturella problem löses i deras värld med politiska metoder och ekonomiska incitament. I själva verket förhåller det sig exakt omvänt.
